Skrev inte detta tidigare men min käre far blev den 23 oktober 50 år! Ett halvt sekel som han själv säger. Dagen var mys, åt scones till frukost hela familjen och sedan gick jag mamma och pappa till Ekudden(flaten) med Mika. På kvällen åkte vi till Gamla Enskede Matbod och åt middag. Supergott.
Grattis i efterskott!!! Volim te.

Målade lite till pappa som present (här är den högra inte färdig)

Stod i kö i drygt sex timmar ute i först sol men sedan kyla, vind och regn. Först när jag kom så stod jag bakom två tjejer i kön och försökte prata lite med dem men blev dissad väldigt fort haha. Sedan kom två pojkar från Lund, Johan och Johannes. Johannes är världens rhcp-nörd. Kunde allt om bandet och sådant gillar jag:) De hade åkt på morgonen från Lund för att åka hem igen klockan 5 i morse. Sedan under dagen kom Alice förbi och gjorde mig sällskap, fick också en varm choklad och sedan när hon gått kom Linn en stund och sällskapade och tog dessutom mina saker. Så himla fint av er! Sedan släpptes vi in (två och en halvtimme innan rhcp började spela) och det hade stått ändå typ drygt 20 pers före mig i kön men ändå fick jag en plats längst fram i mitten vid staketet. Kunde inte bli bättre, väntan var så värd. För bandet var från Nigeria och Flea(basisten i rhcp) kom ut och poresenterade dem i sina "vanliga" kläder och spelade sedan med dem på deras sista låt. Så grymt! Sedan kom Red Hot Chili Peppers och åh. Åh. ÅÅÅH! Chad(trummisen) kastade ut flera trrumpinnar och en av dem hade jag mellan fingrarna men tappa den ner så den studsade åt sidan så vakterna tog upp den och gav den till någon annan... men men:) jag rörde den iallafall haha:P Asså seriöst, vet inte vad jag ska säga det var bara så grymt. Äntligen har jag sett dem. Can't stop, Otherside, Tell me baby, Under the bridge, Scar tissue. Fyfarao va grymt. Gaaah.

OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG!!!!!

Åker snart dit och börjar köa!!! GAAAH

Jag la upp den här bilden för någon dag sedan och då skrev Evelina historian bakom bilden.


I ett land inte så långt från vårt går en människa fram till en annan och sträcker fram en blomma.

Det är inget våldsamt med det.

Under natter äger en militärkrupp rum i landet och alla former av offentliga ömhetsbetygelser förbjuds å det strängaste, särskilt att ge varandra blommor. Trots vetenskaperna om riskerna går samma person på morgonen till sin älskade för att ge en blomma. När soldaterna ser detta går de fram och misshandlar den som gav blomman.

Ickevåldmotståndet har börjat.

Nästa dag när soldaterna är ute och patrullerar ser de en kvinna komma hoppande på kryckor. I sin mun har hon en blomma. Till sin förvåning ser soldaterna att hon är på väg att ge den till en man. De skyndar fram och den här gången misshandlar de henne så svårt att hon nästan dör. Resten av dagen tvingas soldaterna dock att slå sig trötta på människor som i kvinnans efterföljd ger varandra blommor.

Ickevåldskampen har börjat.

På förmiddagen nästa dag ser soldaterna fyra människor som kommer bärande på en bår. På båren ligger Zoe (vars namn betyder liv) i gips. Brevid henne ligger en blomma. Soldaterna är stumma av förvåning. Hennes vänner bär båren till soldaterna och med ett leende sträcker Zoe fram blomman till dem.Soldaterna vet inte vad de ska ta sig till. Resten av dagen ser de människor överallt som ger blommor till varandra, och till soldater som sticker ner blommor i gevärspiporna.

Ickevåldsrevolutionen är ett faktum.

Bilden: "Jane Rose Kasmir utmanar de amerikanska nationalgardet utanför försvarshögkvarteret Pentagon vid den stora marschen mot Vietnamkriget i washington D.C. den 21 oktober 1967. Än idag är Jane Rose Kasmir en akiv fredsaktivist."

Idag fyller Mika tre år! Tänk att hon varit så här liten!


Mika med födelsedagspresenten hon nu tillbringade drygt tre timmar med;)

Att hoppa fallskärm är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag var inte så nervös, det pirrade lite i magen när jag satt i flygplanet och visste att vi snart skulle sitta där på kanten och dingla med benen. Jag tyckte inte heller det var läskigt utan jag varovanligt nog bara lugn och inte nervös och sprallig utan bara lycklig av att äntligen få falla fritt i 200km/h i 50 sek. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Ren lycka. Så skönt, häftigt och fantastiskt. Vill göra det igen. Nu.
Wow beskriver nog bäst hur det var. Bara, wow.




Pricken på himlen är det pyttelilla flygplanet vi åkte upp till 4000m höjd i:) Det var så liten att man inte kunde stå upp rakt och om jag suttit i mitten hade jag nått till båda vägarna med händerna. CRAZY!

Kristijan:P








Flygplanet landar.

Att vara här i Piteå med Linn och Alice är bäst. Jag vill inte åka hem.

Jag ska upp om två timmar. Bra jobbat Marina. Jag ska nämligen upp i norr! Längre upp än jag någonsin varit. Jag och Alice ska nämligen till Pite(å), upp till bästaste Linn som vi inte kramat på två månader. Nu ska vi äntligen ses:D

Ellen. Alice. Thai. Veronica Maggio. Hallon/lakrits.